År 2001

Det såg så bra ut. Anders Svensson hade föregående säsong tagit det där sista steget som alla hade väntat på med fantastiska 10 mål och 9 assist på 24 matcher. Han var allsvenskans utan konkurrens klart bästa spelare och hade under året som gått även slagit igenom i landslaget. Framför honom sprang Fredrik Berglund som även han hade fått sitt genombrott. 18 mål och skytteligavinst var hans facit och ingenting tydde på att hans målhunger skulle mättas.

Elfsborg hade under ledning av B-A Strömberg resultatmässigt inlett allsvenskan 2000 katastrofalt med fem raka förluster, trots stundtals bländande fotboll. Sedan radade man upp en härlig svit som räckte till en femteplats till slut och laget hyllades för det vackra och vägvinnande spelet. (Man ska komma ihåg att AIK ett par år tidigare hade vunnit guld trots mindre än ett mål framåt per match i snitt.) Men nu gällde det som sagt säsongen 2001. Med en bättre start skulle denna säsong bli en klassiker.

Även den vanligtvis tveksamma storstadsfixerade presskåren var eniga om att Elfsborg var en medaljkandidat. Aftonbladets Lasse Sandlin tippade till och med Elfsborg som seriesegrare men la in en brasklapp: Om Anders Svensson och Fredrik Berglund stannade säsongen ut lydde förutsättningen för hans tips. Det var smart tippat. Anders hann med att göra fem mål på sina åtta matcher innan han åkte över till England. Bella såldes till Roda några omgångar senare efter sju mål på kontot.

Elfsborg utan Anders och Bella visade sig vara ... ett sketgäng. Ingenting fungerade överhuvudtaget och till råga på allt inträffade den uppmärksammade Johan Karlsson-affären som innebar att Svenska fotbollsförbundets tävlingsutskott fråntog Elfsborg två poäng och hela nio plusmål. Något som i efterhand får ses som ett mycket hårt straff med tanke på att liknande incidenter, som exempelvis märkligheterna rörande Afonso Alves uppehållstillstånd häromåret, inte har lett till några poängavdrag.

För en förening med usel ekonomi, som Elfsborg hade på den tiden, var det naturligtvis omöjligt att ersätta två så tongivande spelare som Fredrik Berglund och Anders Svensson. (Försäljningarna genererade inga Zlatan-pengar direkt, exempelvis fick Elfsborg bättre betalt för Bella än för Svensson vilket kanske är en historia i sig.) Man försökte ändå och följande värvningar gjordes inför och under säsong:

1. Niklas Gudmundsson
Var en gång i tiden nära att skjuta bort Stoitchkovs Parma från champions leauge men när han kom till Elfsborg påminde han om en slutkörd gammal moppe. Seg, oteknisk och oengagerad. En av Elfsborgs sämsta värvningar på senare år.

2. Jurica Siljanoski
Juri var i några år en av mina favoritspelare. Han var den ende som kunde få mig på förhållandevis gott humör när Elfsborg låg under med 3-0 och han fick hoppa in. Sköna dribblingsraider från hörnflaggan bak mot mittcirkeln, ut med armarna och gapa på lagkamrater när han blev av med bollen. Stort underhållningsvärde om man valde att skratta istället för att gråta. Han hade enligt uppgift en mycket hög lön som han absolut inte gjorde skäl för innan kontraktet äntligen löpte ut 2003.

3. Bruno Franca Fogaca
En brasse vars färdigheter jag nästan helt har förträngt. Jag minns att han började hyfsat men att kontraktet inte förlängdes efter säsongens slut. Antagligen var det ett rätt beslut av klubbledningen.

4. Mikael Andersson
Honom gillade jag. Han kämpade på bra och var snabb och rivig. B-A ansåg emellertid att det fanns bättre alternativ varför han gick tillbaka till Norrby så småningom.

Om man så här i efterhand tar en titt på det övriga spelarmaterialet var det närmast heroiskt att kontraktet räddades. Ta anfallaren Christian Lundström till exempel, som enligt statistiken på Born Yellow spelade 16 matcher. Vem är det? Eller Fredrik Mohlin. Förutom att han blev straffhjälte i cupsegern år 2000 var han knappast något material för main events. Det samma kan man säga om de flesta i truppen, de enda spelarna som höll okej allsvensk klass var Stefan Andréasson, Jesper Bengtsson, L-G Carlstrand, Kristoffer Arvhage och Andreas Klarström. De andra var antingen för unga och orutinerade eller för dåliga för att bilda ett topplag. (Johan Karlsson växte inte ut till den världsspelare han är idag förrän Grönhagen satte honom på vänsterbacken.)

Idag har Elfsborg en betydligt bättre och bredare trupp än vad man hade år 2001, det kan nog alla vara överens om. Ändå har ingen så kallad expert oss som favoriter till seriesegern, som bäst nämns vi som en outsider i några sammanhang. Det är möjligt att allsvenskan som helhet är bättre än vad den var i början av 2000-talet men jag vill tro att alla de där proffstyckarna underskattar Anders Svenssons enorma potential. Han var nästan ensam skillnaden mellan ett botten- och topplag år 2001, idag är han en bättre spelare. Med en i övrigt bättre trupp är guldet rimligt att sikta på.

Andra bloggar om: Elfsborg, 2001, allsvenskan, guld, Fredrik Berglund, Anders Svensson