Är det verkligen fred vi vill ha?

Robert Laul länkar till en artikel i Dagens media, där Lasse Anrell säger sig tycka att pajkastningen mellan sportjournalisterna ger "ett smått intryck." Exakt vad det innebär framgår inte, men helt klart är han trött på att det kastas skit mellan de olika konkurrenterna.

För det första har Lasse Anrell helt fel. Tjafset mellan de närmast narcissistiska sportjournalistprofilerna är en av få behållningar med deras bloggar, för någon litterär upplevelse bjuds man sällan på och den fotbollsmässiga analysen brukar vara obefintlig. Oftast blir man som konstnär mest ledsen över att deras bloggar lockar många fler läsare, trots att de skriver mycket sämre än vad jag gör. (Undantaget heter väl Lühr, som både skriver dåligt och troligen har en förhållandevis liten publik.) Tjafset och fejderna är emellertid underhållande, som sagt, och kombinerat med den egocentriska presentationen, där Ekwall och Laul står i en klass för sig, blir läsvärdet väldigt högt. Om man drar en parallell till wrestlingens värld kan man säga att Laul är arrogant heel (Curt Hennig, Ric Flair), medan Ekwall (i likhet med Hulk Hogan och Bret Hart) är en egotrippad face.

För det andra kastar Anrell sten i glashus, precis som Laul påpekar, varför hela diskussionen blir rätt löjlig.

Lasse är nog bara bitter för att ingen bryr sig om vad han tycker längre. Tack vare bloggosfärens utbredning har tidningarnas platta åsiktskrönikörer spelat ut sin roll, för numera är hela nätet fullt av tyckare som skriver saker utan vare sig mening, syfte eller substans. Anrell kan fortfarande få till en del finurliga formuleringar men majoriteten av sportsidornas läsare bryr sig inte om sådant. Vi vill ha tjafs, bråk, pajkastning och tjuvnyp.

Läs även andra bloggares åsikter om Lasse Anrell, Robert Laul, Mathias Lühr, Patrick Ekwall, Dagens media, Curt Hennig, Ric Flair, Hulk Hogan, Bret Hart