Personliga preferenser i all ära, men jag hävdar att valet i hög utsträckning kommer att präglas av psykologi snarare än av smak. Bortsett från självklarheter, som att ingen människa vid sina sinnes fulla bruk får för sig att skaffa en giftorm som husdjur, brukar man till exempel tala om hundmänniskor och kattmänniskor. Låt oss därför avgränsa diskussionen till ett val mellan hund och katt, de vanligaste husdjuren i vår tillvaro.
Katter är intelligenta, men kan ibland uppfattas reserverade. Det beror på att katter har integritet. De kelar och gosar inte med vem som helst. Likadana är kattmänniskorna. De har integritet och släpper inte vem som helst inpå livet. De föredrar intellektuellt utbyte framför prat om väder och vind, vilket i vissa sociala miljöer kan uppfattas som ett uttryck för bristande social kompetens.
Min son Olof.
Hundmänniskor är å andra sidan sällan personer som skulle kunna uppfinna dynamiten. Tänk er Pluto när Musse hugger granen på julafton. Eller Ådi. Dum uppsyn, nästan lite dreglande, men alltid på gott humör. Sådana är även hundmänniskor. Varma och godhjärtade människor som är enkla att ha med att göra. Inga konstigheter. Ett otrevligt beteende som är förknippat med hundar är förstås att de sniffar varandra i baken.
Slutsats: Frågan "vilket husdjur ska jag välja?" besvaras lämpligen med följdfrågan "vem är jag?"
