Intermezzo

Nu är äntligen komaperioden slut och förhoppningsvis slipper jag uppleva något liknande resten av livet. Ändå är jag rätt nöjd med att bloggen har uppdaterats regelbundet, samt att kvaliteten har hållt acceptabel nivå.

Bella är den spelare som har tackat ja till ett rödgult samtal. Alla vet hur Bella fungerar, dessutom är han min absoluta favoritspelare genom tiderna så förväntningarna är mycket höga på detta samtal. Därför har jag ägnat extra mycket tid åt att finslipa frågorna men imorgon ska de skickas iväg.

Igår fick jag ett mail från en kille som driver en annonsfirma på nätet. Han undrade om jag ville sälja annonsplatser här men jag förklarade att jag är totalt ointresserad av att upplåta plats åt kommersiella annonsörer. Däremot är hjälporganisationer och liknande välkomna att höra av sig.

Hedersam förlust

Tyvärr fick jag inget svar från Camilla Lundgren på ackrediteringsförfrågan. Det är beklämmande att en människa kan vara så lat så att hon inte orkar trycka på två eller tre tangenter och skicka iväg ett svar, men med tanke på att hon sedan länge är svartlistad blir man väl inte så förvånad. Jag hade ingen lust att bedriva handel med satanister som har köpt på sig hela biljettlagret för egen vinnings skull så därför blev det tv-soffan och återigen sällskap av Hysén, Strömblad och Bosse Pettersson.

Att Glenn har någon personlig fejd med Anders Svensson är ju helt uppenbart, och det är synnerligen oprofessionellt att låta det skina igenom så tydligt som han gör varje gång han kommenterar en match som Anders deltar i. Visst har landslagets stöttepelare varit i bättre form, men strax efter den första rejält överdrivna Hysén-sågningen svarade han för två framspelningar med hög svårighetsgrad som inte kommenterades alls. Hysén har självklart rätt i att Anders, liksom alla andra, måste få ut absolut maxkapacitet för att Elfsborg ska ha någon som helst chans mot ett lag som Valencia, men att kräva hat-trick och 100-procentig passningssäkerhet är att begära för mycket av en spelare som har gått halvskadad större delen av säsongen. Jag anser att Anders svarade för en fullt godkänd insats, liksom alla andra i Elfsborg med extra plus för Bella och Keene. Valencias 1-0 var givetvis bedrövligt och Björck såg även virrig ut vid ett par andra tillfällen, men totalt sett var det en markant uppryckning jämfört med hur det såg ut i Spanien. Då var jag besviken på att vi blev utspelade och inte lyckades hålla upp spelet bättre, idag såg det ut som att Elfsborg förde matchen under långa stunder. Jag tror att den här insatsen kan ge en skön självförtroendeboost som kan behövas i den betydligt viktigare allsvenska slutspurten.

Det enda tråkiga var att Mobaeck blev skadad. Det såg ut som en bristning i baksidan av låret, liknande den som konkurrenten Martin Andersson fick tidigare under säsongen. Tur att Martin är frisk nu, men Mobaeck har sett väldigt bra ut den senaste tiden och han är ju även ett alternativ på mittfältet så det blir ett avbräck.

För övrigt sprang Matt Svensson förbi mig och Curt Hennig (nöjesprofilen) i stan under eftermiddagen. Hade han inte haft så bråttom hade jag tackat för bra insats i det rödgula, men nu blev det istället en tumme upp från mig samt en lyckönskning från Hennig. Det blev bara ett inhopp denna kväll men den låga dropkicken mot en Valencia-backs smalben var nästan matchens behållning. Ruskigt fult på ett stilfullt sätt, om ni fattar vad jag menar, och det var lite taskigt av den annars utmärkta domaren att dela ut gult kort där. Överhuvudtaget var det skönt att se att Elfsborg smällde på ordentligt i närkamperna, till skillnad från förra mötet. När oddsen är emot gäller det att dra på sig heel-kostymen och fula så mycket som möjligt. Så lyckades Ric Flair vinna Royal rumble 1992, trots att han kom in redan som nummer tre av trettio man.

Andra bloggar om: Elfsborg, Valencia, Anders Svensson, Mathias Svensson, Glenn Hysén, Ric Flair