Sedan Marcus Birro blev utsedd till bäste sportbloggare, på bekostnad av bland andra Robert Lauls ära, har fejden mellan de där två intensifierats. Det går knappt en dag utan verbala smockor i respektive bloggar. Birro är förvisso sur på Aftonbladet i allmänhet, men då Laul är den ende på tidningen som verkar vara intresserad har alltså en personlig fejd dem emellan utvecklats.
Egentligen vet jag inte var jag ska stå. Jag brukar ta ställning, är sällan neutral och aldrig diplomatisk, men i det här fallet är det nästan omöjligt att välja sida.
Birro verkar ju för det första helt sakna självdistans. Inte på det ironiskt roliga och dramatiska viset, som exempelvis Yngwie Malmsteen och August Strindberg, utan på ett pretentiöst, crybaby-vis. Vidare kan jag inte förstå hur hans högsta önskan verkar vara att bli accepterad som journalist. Innan jag började läsa hans blogg var jag övertygad om att han hade ett liknande förhållningssätt till skrivandet som mitt; att kreativt skrivande är konst medan journalistiskt skrivande är ett hantverk som konstnärer inte bör befatta sig med under längre tid. Men här har vi alltså en förhållandevis framgångsrik poet och författare som lipar över att Laul och andra inte vill erkänna honom som journalist. Det är för mig helt obegripligt. Till Birros försvar måste man dock nämna att han är mycket skicklig på att sätta ord på sina känslor.
Laul har innerst inne ett gott hjärta, det är jag övertygad om, men han är som jag har varit inne på tidigare extremt egocentrisk. Man får ibland intryck av att han i första hand väljer att granska korrumperade personer/företag med någon slags personlig vendetta i åtanke, snarare än utifrån ett gott patos. Överhuvudtaget har jag svårt för journalister som till stor del vägde in exponeringen av sin egen person när de valde yrke, och en sådan journalist verkar Laul onekligen vara. Om man bortser från syftet och enbart ser till resultat gör han det dock bra, som i granskningen av Klette senast, men nu är det inte journalistiken som är intressant. Det handlar om vem av dessa herrar som man ska sympatisera med som människa. Laul har trots allt en stor portion självdistans och humor. Dessutom gillar jag idén med att dela ut käftsmällar till höger och vänster under täckmanteln "fotbollsblogg" ...
Okej, då har det blivit dags att fatta ett beslut: Bristen på självdistans och den märkliga strävan efter att bli journalist i Birros ringhörna leder till att jag väljer Laul, trots att jag ju egentligen borde ha mer gemensamt med konstnären. Det ska bli intressant att följa fejden fortsättningsvis.
Läs även andra bloggares åsikter om Robert Laul, Marcus Birro, Aftonbladet, Expressen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Khadaffis nya liv
H äromnatten drömde jag om Khadaffi. Det började med att bommen gick ner framför den järnvägsövergång som jag skulle korsa. Snart rusade tåg...
6 kommentarer:
Birro vs Laul. En terrier mot en labrador. Jag kan inte se skönheten i den fighen.
Hellre då Birro mot Pellargonieodlaren, eller Laul mot Ekwall.
Var står The Undertaker i wrestlinghierarkin förresten?
Undertaker har en bra gimmick och funkar både som face och heel. Han är inte någon av mina personliga favoriter dock.
Birro Birro, jag vet inte var jag har honom. Kan du hjälpa mig?
Upptäckta han i Eurotalk å blev förälskad i hans sätt att uttrcka sig. Läste allt jag kommer över, tyckte "flyktsoda" var en rätt bra bok och tyckte det var kul att en motpol till cynikerna fick en talesman i media. MEN! Sedan började pendeln långsamt svänga över. Han säger att han inte gillar mediernas spel och inte vill vara som DOM. Men nu är han fan överallt. Ständigt iklädd "det-är-så-jävla-synd-om-mig"-manteln. Jag hade respekterat han till fullo om han gjort sin grej och skitit fullständigt i vad LAul, Shulmans och annat folk säger om honom. Han är också så fruktansvärt lättprovocerad att jag vet inte vad. han håller fan på att bli en kvällspress-människa. Usch å fy, för han är bra när han håller sig till sitt skrivande och inte brry sig jävligt.
Sella: Nja, jag vet inte vad jag ska hjälpa dig med. Du uttrycker ju mina åsikter precis. Hans förhållande till media är totalt obegripligt för en konstnär.
Kanske det beror på att Birro på sig har en falsk mantell. Som det tagit en stund för alla att se. Har man följt det har han varit där hela tiden. Men beskriver det själv som att han bara råkat hamna i bråk, bara råkat dyka upp i varenda medier. Tyvärr köper många det. I grunden är han en skicklig ordvrängare och marknadsförrare, men inte så mycket mer. Ingen historisk kunskap, ingen fotbollbakgrund, ingen analysförmåga. Men han är underhållande.
En blåvit mot en öisare. Svår fråga det här.
NOT!
Laul har en jävla massa avigsidor. Ja faktiskt fler än vad som borde vara anatomiskt möjligt.
Men han är inte öisare.
Skicka en kommentar