Laul vs Birro-fejden

Sedan Marcus Birro blev utsedd till bäste sportbloggare, på bekostnad av bland andra Robert Lauls ära, har fejden mellan de där två intensifierats. Det går knappt en dag utan verbala smockor i respektive bloggar. Birro är förvisso sur på Aftonbladet i allmänhet, men då Laul är den ende på tidningen som verkar vara intresserad har alltså en personlig fejd dem emellan utvecklats.

Egentligen vet jag inte var jag ska stå. Jag brukar ta ställning, är sällan neutral och aldrig diplomatisk, men i det här fallet är det nästan omöjligt att välja sida.

Birro verkar ju för det första helt sakna självdistans. Inte på det ironiskt roliga och dramatiska viset, som exempelvis Yngwie Malmsteen och August Strindberg, utan på ett pretentiöst, crybaby-vis. Vidare kan jag inte förstå hur hans högsta önskan verkar vara att bli accepterad som journalist. Innan jag började läsa hans blogg var jag övertygad om att han hade ett liknande förhållningssätt till skrivandet som mitt; att kreativt skrivande är konst medan journalistiskt skrivande är ett hantverk som konstnärer inte bör befatta sig med under längre tid. Men här har vi alltså en förhållandevis framgångsrik poet och författare som lipar över att Laul och andra inte vill erkänna honom som journalist. Det är för mig helt obegripligt. Till Birros försvar måste man dock nämna att han är mycket skicklig på att sätta ord på sina känslor.

Laul har innerst inne ett gott hjärta, det är jag övertygad om, men han är som jag har varit inne på tidigare extremt egocentrisk. Man får ibland intryck av att han i första hand väljer att granska korrumperade personer/företag med någon slags personlig vendetta i åtanke, snarare än utifrån ett gott patos. Överhuvudtaget har jag svårt för journalister som till stor del vägde in exponeringen av sin egen person när de valde yrke, och en sådan journalist verkar Laul onekligen vara. Om man bortser från syftet och enbart ser till resultat gör han det dock bra, som i granskningen av Klette senast, men nu är det inte journalistiken som är intressant. Det handlar om vem av dessa herrar som man ska sympatisera med som människa. Laul har trots allt en stor portion självdistans och humor. Dessutom gillar jag idén med att dela ut käftsmällar till höger och vänster under täckmanteln "fotbollsblogg" ...

Okej, då har det blivit dags att fatta ett beslut: Bristen på självdistans och den märkliga strävan efter att bli journalist i Birros ringhörna leder till att jag väljer Laul, trots att jag ju egentligen borde ha mer gemensamt med konstnären. Det ska bli intressant att följa fejden fortsättningsvis.

Läs även andra bloggares åsikter om Robert Laul, Marcus Birro, Aftonbladet, Expressen