Att bära hela världens öde på sina axlar

Den senaste tiden har jag såväl IRL som via mail, facebook och andra kanaler blivit överöst med requests av den här typen: "Snälla Röd Guling. Kan inte du börja uppdatera din blogg igen?"

Jag har länge varit skeptisk. Efter allt fint som jag gjorde och enbart fick käftsmällar tillbaka kändes bloggandet tröstlöst, ungefär som ett trist jobb kan göra. Flera andra tråkigheter inträffade dessutom under 2010, bland annat valresultatet, Bella-affären, lanseringen av Elfsborgs nya hemsida etc. Därför var jag tvungen att lämna landet för att dels få distans till Sverige, dels finna mig själv igen.

Jag reste till hemlig ort för att andas. För att lämna dammet, oset, stanken, köttet och döden bakom mig. Varje morgon lät jag det himmelska ljuset smeka min nakna kropp tills mitt medvetande, så som jag en gång kände det, upphörde att existera.

Efter flera veckors intensiva övningar fick jag slutligen kontakt med en högre utvecklad intelligens som vi för enkelhetens skull kan kalla Smith. Smith förklarade att jag fortfarande hade en viktig funktion, att det fortfarande fanns ett stort tomrum att fylla. "Det finns så mycket skräp på er planet och du är en av ett fåtal rättskaffens hedersmän som har genomskådat bluffen och som kan uttrycka er begripligt för eftervärlden." Ungefär så lät det om jag tillåts översätta Smiths telepatiska energivågor till ett språk som ni förstår.

Därför tänker jag i brist på andra lämpliga uttryckskanaler börja använda denna blogg igen. Jag lovar inte dagliga uppdateringar. Jag har inga kvantitetsrelaterade löften överhuvudtaget att komma med. Trots att jag bär hela världens öde på mina axlar tar jag dagen som den kommer.