Khadaffis nya liv

Häromnatten drömde jag om Khadaffi. Det började med att bommen gick ner framför den järnvägsövergång som jag skulle korsa. Snart rusade tåget förbi, och fångades upp av ett stort blått nät med fina maskor, som tillsammans med tjutande bromsar effektivt stoppade farkosten. Ut klev lokföraren och gick sin väg. Några passagerare syntes inte till - det måste ha varit ändstation på ett stickspår.

Jag stod kvar en stund och studerade landskapet. Det var sommar och torrt, gräset var gult, vårdcentralen lyste vit. För många år sedan fanns en bensinmack just på denna plats, där man bland annat kunde hyra Nintendo-spel. "Svampen" kallades macken av äldre, dess arkitektur hade tydligen sett ut som en svamp i begynnelsen, för oss var det bara "BP". Det där tänkte jag inte i drömmen förstås, men det var på denna för mig välbekanta plats som drömmen utspelades. Tåget hade alltså stannat på Trandaredsgatan, men miljön var mer ödsligt landsbygdslik än vad den är i verkligheten. Vajande gräs, dammande grus, torr strupe.

Plötsligt kom Khadaffi gåendes längs vägen Han bar sin karaktäristiska lustiga huvudbonad, men var även klädd i en mörkblå SJ-kostym. Han stannade vid loket, öppnade ett fack och plockade ut två tjocka sedelbuntar. Han stod och bläddrade i dem en liten stund innan han fick syn på mig:

- Hej.
- Hej.
- Ser du vem jag är?
- Mmm ...
- Ja, det är jag, Muammar, men säg ingenting.
- Okej.
- Här får du något att spara på, sa Khadaffi och skrev någonting med svart tusch på ett halvätet päron. Jag kunde inte tyda skriften.
- Vad står det? Är det arabiska?
 - Nej, nej, du håller ju uppochner. Vänd på det.
- Ahh. Salad?
- Ja, det är ett av namnen som jag går under.
- Okej, tack så mycket.

Sedan nöp han av en planta som växte vid vägkanten. I drömmen identifierade jag den direkt som Cannabis, men så här i efterhand påminde den mer om något slags större gräs, med små nässelliknande blommor. Han la växten i en transparent påse och gav till mig.

Förutom att samla in lokförarnas dagskassor jobbade Khadaffi som taxichaufför visade det sig. Han erbjöd mig skjuts i sin bil som fanns alldeles i närheten, i ett garage på Söderdalsgatan.

Bilen var mycket liten och av en modell som jag aldrig hade sett. Den var grå och hade något gummiliknande över sig, ja den såg nästan uppblåsbar ut. Jag kan ingenting om bilar, men sådana bilar finns nog inte i verkligheten. Tyvärr ville den inte starta. Bensinen var slut, påpekade Khadaffi. Jag sa att jag kunde gå den sista biten själv, för jag var nästan framme i alla fall. Khadaffi rullade en joint och följde med, innan drömmen upplöstes i fragmentariska avsnitt.