fredag, september 19, 2008

UPS budfirma vs Curt Hennig

När man beställer saker från Förenta staterna, låt oss säga två exemplar av en dokumentärfilm om en död wrestlers liv och karriär, händer det ibland att paketet skickas med någon privatägd budfirma den sista biten. Följande berättelse genererar ytterligare argument för ett omedelbart och totalt statligt övertagande av samtliga produktionsmedel och tjänstesektorer.

***

- Jag har alldeles nyss använt ord som varken finns i svenska akademiens ordlista eller lexikon.

Så hälsade Curt Hennig sin kamrat, när proletären vid fyra-snåret, efter avslutad arbetsdag, anlände till nöjesprofilens hem för att plocka upp sin film. Hennig, vars arbetstider är friare än proletärers, hade varit hemma, tidigare under förmiddagen, när någon från UPS ringde. Budfirman ville veta om han även fortsättningsvis skulle vara anträffbar i hemmet och således ha möjlighet att ta emot paketet i dörr. "Ja, men jag har tänkt att äta lunch mellan tolv och ett", hade Hennig svarat. Samtalet avslutades kort därpå.

Prick klockan 13 fångades Hennigs blick av en lapp som låg på dörrmattan, när nöjesprofilen återvände till sin våning. "Vi har varit här 12:15 och försöker igen vid ungefär samma tid imorgon" löd budskapet. Ett telefonnummer till UPS var också noterat. Hennig slog numret.

- Först blev jag jävligt irriterad på porrfilmslåten som spelades när man satt i telefonkö, berättade Hennig.
Proletären försökte föreställa sig musiken i sitt huvud, och associerade omgående till Jonas Libergs bidrag till Eurovision song contest och vidare till det rödgula samtalet med den samme. Denna tankeprocess lättade besvikelsen över den missade leveransen.
- Det tog säkert tio minuter innan en kärring svarade, men jag sket i att ta upp musiken.


Kvinnan på andra sidan linjen hade sagt Hennig att man på förmiddagen aldrig kunde veta när budet skulle dyka upp, och det fanns nu ingen möjlighet att leverera förrän dagen därpå. Nöjesprofilen berättade vidare att han till slut inte fann någon annan råd än att förolämpa telefonisten. Proletären, som roades av anförandet, hade nu nästan glömt varför han egentligen befann sig på den plats på vilken han nu befann sig, och väntade på den dräpande replik som måste avsluta historien:

- 'Men om ni bara hade klämt ur er att ni kunde komma när som helst hade jag ju lunchat hemma!' sa jag. 'Ni hade ju inte behövt fråga när jag skulle vara hemma, era jävla rövhål!'

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

1 kommentar:

Budfirma i stockholm sa...

jag vet iallafall att som budfirma så ser vi alltid till att kunden är nöjd, och så är det!