Star Wars-kön

2005-05-15
Jag vet inte om det är pollen i luften eller om jag har dragit på mig en förkylning, men näsa och ögon rinner och jag känner mig hängig.

Idag köade Hennig och jag för att få tag på biljetter till Star Wars-premiären. Det fanns en lista att skriva upp sig på när man kom dit, ungefär som att ta en kölapp, och vi blev nr 69 och 70. Hennig hade med sig sin kamera och tog lite bilder på ”undermänniskorna” som han kallade dem. Vi tyckte båda att köandet var lite under vår värdighet egentligen, jag menar - jag har väntat på den här filmen i över 20 år och tvingades nu ställa mig bakom fjortisar och nördar som sprang omkring och lekte med plastsvärd som de hade köpt i närmaste leksaksaffär för en femtilapp. Vi borde ha blivit bjudna till George Lucas förhandsvisningar i USA, tillsammans med Spielberg, Scorsese, De Palma och allt vad de heter. Sedan hade jag skitit i att åka då jag med undantag för Star Wars, wrestling och ett fåtal andra förlåtande företeelser inte gillar USA.

Plötsligt kom en (utklädd) stormtrooper förbi och folksamlingen jublade. Själv blev jag inte så imponerad för jag vet att en sådan kostym, inklusive vapen, inte kostar mer än runt 10000 spänn, och då är den varken skräddarsydd eller ens en exakt replika, snarare massproducerat blaj. Man köper alltså ett set med plastbitar som man sedan får snida till själv för att få fram rätt passform. Har man pengarna och tycker att det är en prisvärd affär, hur man nu kan tycka det, är det enkelt att skaffa sig en sådan dräkt, men jag blev ändå lite avundsjuk på grund av uppmärksamheten som han fick. Uppmärksamhet som Hennig och jag borde ha fått.

Låter jag negativ? Ja, jag tycker att Star Wars redan nu är förknippat med nörderi. Nördarna ska hålla sig till Star Trek. Fast jag kan väl säga att jag inte är på bästa humör, och den rinnande näsan och hostan gör sitt till. Det var inte kul att ägna hela dagen åt att stå i kö.

Hur som helst: När vi närmade oss kassan upptäckte Hennig att killarna som stod framför oss, och precis skulle plocka fram sina plånböcker, hade gått före i kön. ”Ni går bak” sa han med myndig röst och till min förvåning gjorde de som han sa. Vi fick fyra hyfsade platser till midnattspremiären och jag är nöjd.

Matchrapport

2004 ?? ??
Igår var jag på en hockeymatch. Ett rött lag mötte ett gäng i vita tröjor. De flesta i publiken verkade heja på de röda så jag bestämde mig för att också sympatisera med dem.

Det röda laget spelade bra. Deras spelare skrinnade snabbt och passade pucken duktigt mellan varandra. Det såg enkelt ut. Ändå lyckades de inte förpassa pucken ända in i mål, för där stod en av de vita på vakt. Han bar en mask och ett par tjocka skydd för benen. Förresten hade han en motsvarighet i det röda laget, på andra sidan planen, ståendes i den andra målburen, men den röda vakten behövde inte ingripa lika ofta.

Vid ett tillfälle fångade den vita väktaren pucken snyggt i handsken. Ställningen var då 0-0, inget lag hade ”scorat”. (Ishockeyterm)

I mitten av första tredjedelen fick de röda fördel av ett så kallat ”powerplay”. En snäll tjej förklarade: Det berodde på att en vit spelare måste åka och sätta sig i ett bås, ensam. Varför vet jag inte, men de röda fick i alla fall spela med en man mer på isen en stund. De passade pucken snyggt till varandra - det såg enkelt ut.

Efter ett tag fick de vita återigen använda sex spelare, men de röda behöll taktpinnen ändå. Tyvärr minns jag inte så mycket mer av matchen, för koncentrationen släppte lite efter inledningen med alla nya intryck, men de röda vann så småningom. De lyckades slutligen ”hänga” några ”baljor” och vid dessa tillfällen hurrade publiken. Det stackars vita laget överlistade inte den röda ”keepern” en enda gång.

Empati är en mänsklig egenskap

2005 ?? ??
Jag var på väg hem från min vanliga söndagstur till mcdonalds när jag såg två änder bete sig underligt i Viskan. Den ena red på den andras rygg och om jag inte hade sett att det var två hannar hade jag trott att de parade sig med varandra. Man ser ju enkelt skillnad på honor och hannar då de senare har en vacker blågrön täckning på huvudet. Den större, som red på den mindres rygg, tvingade gång på gång ner den mindre fågeln under vattenytan så att den inte kunde få någon luft. Det var hemskt att se så jag stannade cykeln, klev av och kastade några småstenar mot dem. Plågoanden (vitsigt!) blev skrämd och den mobbade kunde slita sig loss och flaxa iväg.

En prequel under konvalescensen

Mellan 2003 och 2005 skrev mannen bakom pseudonymen Röd Guling dagbok. Som dennes redaktör och personliga rådgivare har jag fått tillåtelse att offentliggöra några av dessa dokument.

Värt att notera är att anteckningarna upphörde kort efter denna bloggs födelse, närmare bestämt 2005-10-07. En del forskare menar att en psykologisk brytningspunkt skapades den tredje juli 2005, medan andra hävdar att sammanbrottet inträffade långt tidigare, redan under 1990-talet. Tills mer omfattande indicier och rön kring dessa presenteras ska jag inte försöka dra några slutsatser, men efter att ha ögnat igenom materialet kan jag inte låta bli att undra om det går att finna en andra stark psykologisk brytningspunkt, då gränsen mellan privatperson och artist suddas ut. Processen är möjligen cyklisk.

Som en sista integritetsskyddande utpost ordnas dagboksanteckningarna inte nödvändigtvis kronologiskt. Samtliga förekommande namn är dessutom fingerade.

Kipsifnirlisk

ssssvssslss

o[00]o

081104
Röd Guling säger:
Fattar du? Du måste stoppa mig.
Curt Hennig säger:
Ja inga problem