Guldfirandet

Efter matchen gick jag med världens bästa sällskap + den gode Curt Hennig till China town på Yxhammarsgatan för att där äta en portion friterad kyckling med currysås till. Det var en fantastisk stämning på stan men vi var ju hungriga.

När måltiden var avslutad styrdes kosan mot Stora torget. Tyvärr dämpades de lyckliga känslorna något av det spektakel som utspelades på den provisoriska scenen. Jag vill inte säga att den tänkta underhållningen gjorde mig deprimerad men man måste väga det där mot att Elfsborg precis hade tagit SM-guld. Samtliga medier har rapporterat om karnevalstämning i sydländsk anda och Göran Lohne snackade om ett värdigt firande. Någon måste ge en mer nyanserad bild och denne någon får väl bli jag då.

För det första är det under normala omständigheter inte motiverat att Jonas Liberg kör "Starkare än någonsin" fyra gånger på en kväll. Om Elfsborg hade åkt ur allsvenskan och förlorat avslutningsmatchen med 8-1 skulle jag kanske kunna tänka mig att spelarna bestraffades medelst tvångslyssning på Jonas Liberg fyra gånger per dag i några veckor, men nu var det meningen att vi skulle fira det första SM-guldet på 45 år. Staden, föreningen och fansen var värda något bättre. Jag och Hennig var en gång nära att frysa ihjäl när vi bevittnade en usel cup-match mot Frölunda på Ryda för ett antal år sedan. Jag kom dit i t-shirt och tunn jeansjacka, ovetandes om att det i andra halvlek skulle blåsa upp till snöstorm. Var inte vi värda något bättre? Det samma kan sägas om hundratals, kanske tusentals andra supportrar som har följt Elfsborg i ur och skur, genom år och dagar. Vi var värda något bättre än Jonas Liberg och hans skitlåt denna afton. Ändå sedan Liberg "sprang ut på planen" på Gamla Ullevi 97 (2-2 mot ICA) och med sin småfalska sång framförde denna kalkon, för att några minuter senare utklassas av den utmärkte Jim Jidhed, har jag alltid önskat att Elfsborg ska börja jobba med professionella musiker och låtskrivare om de överhuvudtaget ska ha någon kampsång.

Mardrömmen fortsatte. Jag når inte högst över havet av Borås 100000 invånare och hade därför svårt att se vad som hände på scenen från den plats där jag stod men den som gjorde sig skyldig till E-type-tolkningen igår borde ställas inför rätta. Någon måste ha sett vem det var. Utan att överdriva var denna sånginsats det absolut värsta och pinsamma som jag har hört sedan Tomas Ledin släppte sitt senaste album i somras eller när det var. Och varför överhuvudtaget köra en låt skriven av E-type? Vad var tanken? Noll Elfsborgs-anknytning och vidrighetsnivån var ju hög redan där, på planeringsstadiet. Att låten sedan framfördes av en pajas som höll för näsan när han sjöng gjorde ju inte saken bättre. Curt Hennig kommenterade det hela med att "det är synd att Hitler inte bombade Borås". Själv undrade jag var Elfsborgs så kallade firma höll hus när den som bäst behövdes. Då är det värt att nämna att vi befann oss i ett euforiskt tillstånd när vi kom dit och att vi båda älskar Borås som bara Boråsare kan göra.

Lyckligtvis dök spelarna upp till slut och då räddades tillställningen. Inte ens Jonas Liberg kunde förstöra den obeskrivliga känsla av lycka och gemenskap som hyllningarna frambringade, när hans band återigen kickade igång Starkare än någonsin. Jag gick hem med ett leende på läpparna och harmoni i själen.

Som ni vet försöker jag alltid vara konstruktiv i min kritik. När Elfsborg firar nästa guld, vilket borde inträffa efter att Royal leauge-finalen blåses av i vår, vill jag se underhållning värdig ett mästarlag. För att denna önskning ska slå in krävs följande åtgärder:

1. Gör Curt Hennig till executive producer and overseer av arrangemanget.
2. Skeppa Liberg och systrarna Arthurén eller vad de heter.
3. Boka proffs. Jag skulle exempelvis gärna vilja se vad det nyligen återförenade Vrävarna skulle kunna åstadkomma i en sådan situation.
4. Hylla kollektivet i större utsträckning.

Jag har ingenting mer att tillägga just nu.

Andra bloggar om: Jonas Liberg, Elfsborg, SM-guld, Vrävarna