Tennis

Tennis har alltid fascinerat mig. Till att börja med är det omänskligt svårt att som novis själv utföra de där slagen med ett godtagbart resultat. I fotboll kan man man ju sätta in vilken snickare som helst i korplagets backlinje när det saknas folk, men en nybörjare vinner inte en boll mot en hyfsad tennisspelare. När kompisarna och jag spelade borta på SJ:s asfaltsplan på Göta för ett antal år sedan brukade det mest gå ut på att undvika att bli orm- eller fästingbiten när man letade bollar i slänten.

Intresset hänger även ihop med min egen livsutveckling. Sverige fick under många år fram stora profiler som man som ung och klassomedveten svensk kunde se upp till och heja på. Profiler som till och med skrev dikter:



Tennis har dock förändrats en del sedan Borg/Wilander/Edberg-eran. Förr i tiden, och speciellt på gruset i Paris, minns jag att en enda boll kunde hållas igång över flera minuter, och det var spännande hela tiden. Spelarna slog och slog, fram och tillbaka, över nät, från baslinje till baslinje. Det handlade mycket om att trötta ut motståndaren, såväl fysiskt som psykiskt. Mentalt var det således något robotistiskt över de största spelarna. Särskilt Lendl, Becker, Edberg och Borg före dem hade endast ett ansiktsuttryck när de spelade. (Med McEnroe som ett lysande undantag.)

Idag verkar sporten mer gå ut på att slå ett tidigt dödande slag. Matcherna kan fortfarande bli spännande, som igår mellan Söderling och chilenaren, men jag upplever att den mentala inlevelsen i varje enskild boll har gått förlorad, samtidigt som råstyrka har tagit över.

Imorgon möter Söderling den fantastiske Roger Federer från Schweiz. Och trots att mitt nationella intresse är begränsat måste jag ju erkänna att jag håller på svensken. Det kan bli en klassisk match.

Läs även andra bloggares åsikter om Tennis, Robin Söderling, Mats Wilander, Roger Federer