En stor del av kvällen spenderades i en studio, där Curt Hennig (nöjesprofilen) producerade en ny skiva. Jag har svårt att förstå tjusningen med att sitta och lyssna på samma stycke om och om igen, med förhoppning om att finna någonting som särskiljer två identiska tagningar. Proletären tröttnade och åkte hem.
(Återkommer imorgon med några intelligenta tankar inför Peking-matchen, när det endast är 49 dagar kvar.)
Timmarna före studiebesöket i Curt Hennigs studio hemsöktes jag av en fruktansvärd ångestladdad tanke. Tänk om mitt mentala sammanbrott inte ligger så långt fram i tiden som 50 dagar? Tänk om de kommer och hämtar mig, männen i de vita rockarna. Då kanske jag hamnar på ett ställe där det är förbjudet eller omöjligt att blogga. Då kanske vi (ni och jag) inte kan dela den glädje och lycka som tisdagen den 9 september för med sig.
Läs även andra bloggares åsikter om 9 september, glädje, lycka, Curt Hennig
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Khadaffis nya liv
H äromnatten drömde jag om Khadaffi. Det började med att bommen gick ner framför den järnvägsövergång som jag skulle korsa. Snart rusade tåg...
1 kommentar:
Har du läst Gökboet en gång för mycket din jävla idiot?
Skicka en kommentar