lördag, mars 01, 2008

Dokument #2: På operationsbordet

En kvinna i ljusgrön tygrock ropade in mig, trots att jag ännu inte hade anmält mig i receptionen. "Ska jag inte skriva in mig först?" undrade jag. "Nej, det behövs inte, vi vet vem du är" svarade hon. Man kan känna misstänksamhet för mindre.

Handslaget gav upphov till en något värmande känsla, vilken gjorde mig lugnare.

Jag blev hänvisad till en brits, även den ljusgrön.

Väl installerad i liggande position drogs en (ljusgrön) pappersfilt över min kropp, med endast en öppning för munnen medan ögonen doldes. Hygieniska skäl uppgavs.

Jag vägrade att bli sövd. Jag ville veta vad som försigick med så många sinnen som möjligt i behåll. De ska inte få installera nanotekniska microchips i mig, syftandes till att göra mig till en viljelös slav.

Sprutan med bedövningsmedel kom fram. Ett stick, två stick, tre stick. "Du känner hur hjärtat bultar lite snabbare, men det är bara adrenalinet som tilltar."

Adrenalinet pumpade mycket riktigt i mina ådror, men jag kände ingen rädsla. Självbevarelsedrift är en dygd, men oro och rädsla behöver vi inte. Man ska vara på sin vakt utan att tappa koncepten.

Operationen gick bra. Jag var redo att gå vidare när jag lämnade komplexet, 1850 kronor fattigare. Det här var ett falsk alarm.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Har du blindtarmen i käften?

absorbant sa...

Jag tror att det var en lobotomi som du genomgick utan att själv vara medveten om det,.

Anonym sa...

Att lobotomera en Boråsare är som att snagga en flintskallig.