Fredagen den 14/3, framåt kvällskvisten, cyklade jag ner till stan för att möta mitt hjärtas dam. Fordonet parkerades vid Grand, några steg senare befann jag mig i Åhléns-huset där vi hade bestämt träff.
Vi skulle iväg och bowla tillsammans med några arbetskamrater till mig. Jag är ju inte särskilt bra på att marknadsföra mig själv och tvingas därför arbeta heltid på en arbetsplats vars konstnärliga ambition och frihet är begränsad. Människor på sådana arbetsplatser vill ibland spela exempelvis bowling tillsammans, och jag kan vid vissa tillfällen anpassa mig och vilja smälta in. När kunnandet och viljan sammanfaller. Jag ska erkänna att viljan ofta är större än kunnandet, men just denna kväll sammanföll båda villkoren.
Sist jag höll i ett bowlingklot, för ungefär tio år sedan i ett liknande sammanhang, stod handen under inflytande av en rejält berusad hjärna. Således var erfarenheten varken färsk eller kvalitativ. För att göra en lång ointressant historia kort var mitt resultat inte särskilt bra, men mina mål för kvällen var annorlunda så misslyckandet på bowlingbanan spelade mindre roll.
Med ett par rutor kvar att spela upptäckte jag plötsligt Martin Andersson, sittandes vid ett bord några meter bakom vårt sällskap. Jag sneglade bort mot disken och där anmälde sig Peter Wettergren, Elfsborgs assisterande tränare. Vad var det som hände egentligen? En efter en damp de in. Ilola, Lucic, Anders, Sjöhage, Bajrami, Avdic. Bella beställde öl i baren. Jag behövde en drink eller någonting ännu värre, men fick nöja mig med en cigarett. Några av spelarna hade med sig sina respektive, vilket lugnade mig något.
Resten av kvällen på Katrinedals bowlingcenter ter sig omgiven av ett diffust, nästan mardrömsliknande bludder. Jag kan inte utveckla dessa intryck i någon slags skönlitterär utsvävning. Veckan som gick var inte tillräcklig för att samla ihop mig. Det här är endast ett dokument för dokumentationens skull, men det är helt uppenbart att någon eller något vill knäcka mig.
När jackan skulle hämtas ut fick jag under en kort tidsrymd ögonkontakt med Bajrami som verkade lämna byggnaden samtidigt. Jag såg någonting i hans ögon. Någonting som jag, underligt nog, identifierade som ett uttryck av rädsla.
Fotnot: Igår noterade jag att cykeln var borta.
Läs även andra bloggares åsikter om Elfsborg, bowling, reptoider, konspiration
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Khadaffis nya liv
H äromnatten drömde jag om Khadaffi. Det började med att bommen gick ner framför den järnvägsövergång som jag skulle korsa. Snart rusade tåg...
2 kommentarer:
varför bytte ni bowlinglokal? ;-)
Hmmm ... Fick tänka efter lite för att fatta vad du menade. Faktum är att jag mötte upp min flickvän på fiket i Åhléns-huset, varifrån vi sedan promenerade till Katrinedal, trots att det finns en bowlinghall i huset där vi träffades. Vi hade nämligen bokat banor på Katrinedal, eller vi och vi förresten ... Vi två hade inte så mycket med arrangemanget att göra som du säkert förstår. Skönt ändå att läsa en kommentar av en läsare som lägger märke till detaljer.
Skicka en kommentar