1 maj i Ängelholm - del 1

Nöjesprofilen Curt Hennig och jag bestämde oss för att fira hans återkomst till Sverige genom att åka med Guliganernas buss till Ängelholm. Om denna resa kan man säga mycket, varför rapporten delas upp i minst två delar.

Medelåldern i bussen var återigen väldigt låg, och med låg medelålder följer en lägre intellektuell nivå än vad man är van vid. Genom åren har jag tränat upp en allt högre toleransnivå, men när det ropas ramsor om att det är fräckt att kröka skulle man vilja plocka fram ett par hörselskydd och somna in. (Öronproppar kan kanske vara något för Guliganerna att lägga till i souvenir-sortimentet.) Curt Hennig brukar inte vara lika tolerant, men lyckades ändå hjälpligt kontrollera sig själv, trots att de mest festglada gaphalsarna valde att sätta sig precis jämte oss.

Vi var framme i Ängelholm hela två timmar innan matchstart. Det var på sätt och vis skönt att vara tidiga, för vi hann äta en bit mat, dricka ett par koppar kaffe och studera arenan. Ängelholms IP hade egentligen bara en läktare, med sittplatser under tak. På motsatt sida hade de staplat några träbänkar på varandra, men vi antog att dessa inte skulle användas denna dag. Ingenstans syntes några skyltar med anvisningar för eventuell bortasektion, men det spelade ingen roll med tanke på att vi inte tänkte stå i alla fall. Därför löste vi sittplatsbiljetter, knallade in på arenan, köpte ytterligare varsin kopp kaffe och fortsatte upp på läktaren.

Vi är först av alla innanför grindarna, människorna som vi möter är antingen funktionärer eller journalister. En gubbe får äran att svara på var man kan få tag i ett matchprogram. Det visar sig dock att han är Ängelholms så kallade säkerhetsansvarige, och ointresserad av att betjäna oss. Han känner igen oss från när vi steg av bussen, så istället för att fixa ett program börjar han jiddra om att vi ska stå på andra sidan, på de där uppstaplade bänkarna. Han ser uppriktigt sagt både förvånad och förvirrad ut när han betraktar oss, som om han misstänker att vi har plankat in och därmed lyckats passera hans rigorösa säkerhetsarrangemang. Vi snackar om en cup-match inför en publik som är mindre än vissa av våra träningsmatchers, på en arena som luktar Åshöjdens IP.

"Vad fan är det frågan om?" tänker Hennig och jag, men vi beslutar oss för att spela med och se vad samtalet kan leda till. Vi bär varken julgransattiraljer eller huliganmoderiktiga kläder som skulle kunna vittna om att vi brukar hålla till i en klack och skråla, faktum är att vi dagen till ära ser ut som väldigt typiska sittplatsåskådare. Vi möter dock en gubbe som tar sitt "jobb" på stort allvar, men vars kompetens kanske inte riktigt motsvarar ambitionen. Han verkar tro att alla som åker med Guliganernas organiserade resor är intresserade av att stå i klacken, och därför ska förvisas till arenans sämsta platser. Han verkar anse att man måste åka i egen bil från Borås till Ängelholm för att få sitta under tak när det spöregnar.

Samtalet avslutas när det äntligen går upp för honom att vi faktiskt redan har löst sittplatsbiljetter, att vi faktiskt redan befinner oss på sittplatsläktaren och att vi inte har några planer på att se matchen från annan plats. Vi sätter oss således ned för att bevittna uppvärmningen, samtidigt som spelarna springer in på gräset.

Läs även andra bloggares åsikter om IF Elfsborg, Ängelholms FF, svenska cupen, fotboll