Matchrapport Elfsborg vs AIK

Skönt med seger, skönt med många mål, skönt att forwards nätade, skönt att Bella gjorde ett piggt inhopp.

Många mål ja, och det kunde ha blivit fler i andra när Elfsborg dominerade fullständigt. Augustsson riktade sitt skott knappt över i ett jätteläge, Lucic hade en nick som räddades på mållinjen och Bella frispelade så när Avdic som hade haft öppet mål om han hade nått bollen. Ett otroligt blekt AIK rasade samman, när Elfsborgs armé av stolta fotbollssoldater gick på offensiven i anfallsvåg efter anfallsvåg.

Fram till 1-0 får man ändå i ärlighetens namn slå fast att det var en medioker match som vi fick se, där inget av lagen hade speciellt många rätt. Elfsborg var dock hetare i närkampsspelet och fick på så sätt ett litet övertag, utan att skapa mer än ett par så kallade Haglund-chanser.

Efter ca 35 minuter får vi en frispark till höger om AIKs straffområde, sett ur Örlunds ögon alltså. När domaren har bestämt avstånd till muren verkar emellertid Örlund tappa synen helt. Ishis förvisso välplacerade men ändå lösa markrullare letar sig in till vänster om honom, i det hörn som han skall täcka. Tveksamt ingripande av allsvenskans kanske mest överskattade målvakt. Ishi firar återigen ett mål mot AIK genom att inte fira. Det kanske är en snygg gest, vad vet jag? Förresten ska jag säga att Ishi är planens gigant i första halvlek och att det är logiskt att han drar ifrån i den interna skytteligan. Synd bara att våra forwards varken skapar chanser eller gör mål. Det börjar liksom bli lite ICA över det hela då vi endast verkar kunna göra mål på fasta situationer. Så där tänker jag strax efter Elfsborgs ledningsmål.

Elfsborg får alltså det psykologiskt viktiga första målet och tar över matchen mer och mer, i kraft av ett bättre passningsspel. Nu tröttnar jag på att skriva i presens och hoppar fram till minuten innan pausvilan, då Sjöhage springer på en lycka till-boll, i kamp med Nisse "tunneln" Johansson. Jag förstod aldrig vad som hände riktigt, för det såg inte farligt ut, men Örat gjorde i alla fall en märklig utrusning. Detta beslut såg ut att göra Nisse nervös, som fepplade iväg bollen i en panikliknande aktion, vilket Sjöhage tackade för genom att vackert lobba över en bortgjord och chanslös Örlund. Matchens andra målvaktstavla var ett faktum, men det är troligt att Sjöhages snabbhet kan ha bidragit till att både Nisse och Örat blev osäkra.

Till pausvila, med ännu ett psykologiskt mål i ryggen. AIK lyckades aldrig resa sig, och när Elfsborg omgående ökade på ledningen blev det ren defilering mot slutsignalen.

Martin Anderssons prestation före 3-0-målet höll absolut världsklass. Avdic avslut var kyligt, och det måste kännas skönt för honom att få göra sitt första allsvenska mål, men i natt drömmer jag att Martin braschar upp den i nättaket själv istället. Han hade ju ett drömläge: Tjusigt väggspel med Anders skapade en autobahn fram till straffområdet. Martin höll väl en sisådär 150 knyck med bollen under kontroll, och vrickningen fram till en fri Avdic var snygg, men ... Jaja.

Individuell spelarkritik hoppar jag efter denna gedigna laginsats. Till och med Florén blev tongivande i andra halvlek, efter en darrig inledning. Haglund kunde dock ha gjort sina byten tidigare. Varför ska exempelvis Bajrami hoppa in i 89:e minuten? Han kunde gott ha fått en halvtimme, med tanke på att Elfsborg ledde med 3-0 efter 60 minuter. Haglunds taktiska kunnande anmärker jag inte på, men psykologin lämnar en del övrigt att önska.

Slutligen genererar Bellas härliga inhopp en förhoppning om att vi kanske kan få se Bella-show inom en snar framtid.

Läs även andra bloggares åsikter om Elfsborg, AIK, fotboll, allsvenskan