måndag, januari 12, 2009

Om objektivitet är det samma som impotens vill jag aldrig vara objektiv

När gårdagens bloggar om Anders Svensson längtan efter ett medeltidsland hade publicerats satte jag mig på Tant Grön i sällskap med Curt Hennig (nöjesprofilen). Under samtalets gång började jag undra om inte Marie Thomassons approach till intervjuobjektet är värd minst lika mycket skit som Svenssons uttalanden i sig. Varför ställs inte frågor som "hur i helvete kan du ha mage att beklaga dig över din situation?" och "vad krävs för att bli nöjd?"

Jag kom att tänka på en tidig intervju med di Leva, en av mina kulturella förebilder. Den unge konstnären har bara något år tidigare sparkat medlemmarna i Modaern Art och bestämt sig för att gå solo, ett förfarande som anses vara egoistiskt, borgerligt och förkastligt av intervjuaren. Läs hur di Leva, som vid detta tillfälle inte ens har fyllt 19 år, ställs rejält mot väggen och tvingas förklara sin vision. Här kan man tycka att journalisten skjuter en bit över målet, men om en sån som di Leva tvingades stå till svars för något så trivialt som sin fulla rättighet att bli soloartist borde väl Anders Svensson, över 30 och offentlig person sedan många år tillbaka, någon gång ha kunnat bli ifrågasatt av Thomasson? Jag tycker det.

Vad man än anser om äldre tiders ofta subjektiva vänsterinfluerade journalistik måste alla vara överens om att det ska kunna gå att ställa kritiska frågor, även ur en objektiv position. Om man istället väljer att låta uttalanden, som av många kan anses vara horribla, stå helt oemotsagda i tidningen blir det ju upp till sådana som jag att stå för kritik och granskning. Då släpper man ansvar och legitimerar samtidigt bloggarnas journalistiska funktion. Min egen personliga journalistiska ambition är som ni vet jävligt begränsad, det har jag förklarat tidigare, men ni fattar nog vad jag menar: Man kan inte å ena sidan stå för en flat, impotent och oinspirerad journalistik och å andra sidan hävda att bloggar enbart är forum för oinitierade och lågutbildade gaphalsar, så som det ofta kan låta. Det är inte seriöst. Nu tillhör visserligen även jag den skara som håller 99% av nätets alla bloggar som ren dynga, det är ju egentligen bara jag, Grogg, Ekwall, Laul och några till som håller kvalitet över en längre tid, men detta faktum förtar inte poängen i ovanstående resonemang.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

1 kommentar:

Plus sa...

Mycket bra! Stor del av dagens journalistik saknar stake och journalisterna visar upp sig som ett sorgligt gäng medhårsstrykare.