Vi hoppar över nummer två på listan och går direkt på förstaplatsen.
Ironcross hade soundet, attityden, fräcka namn (Tyrone Tougher, John Steeler, Jimmy Hammer, Case Roberts, Buddy McShulz) och låtarna, men i likhet med många andra artister, vars karriärer har vacklat, saknade de ordentlig backning från skivbolaget. Med rätt promotion (exempelvis med Curt Hennig som manager) är jag övertygad om att Ironcross hade blivit större än mesarna i Europe.
Idag skriker branschen efter lagar och förordningar som skall skjuta upp grammofonskivans död, men exemplet Ironcross lär oss att bolagen aldrig var särskilt måna om artisterna från första början.
Läs även andra bloggares åsikter om Ironcross, Finland, Too hot to rock
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Khadaffis nya liv
H äromnatten drömde jag om Khadaffi. Det började med att bommen gick ner framför den järnvägsövergång som jag skulle korsa. Snart rusade tåg...
1 kommentar:
Var det inte du som föreslog att Final Countdown skulle spelas vid presentationen av Matte Svenssons hemkomst till allsvenskan?
Skicka en kommentar