Vägen till okänd ort

Denna morgon återvände jag plötsligt från ett odefinierbart tillstånd. När ögonen fann fokus stirrade de rakt ner i smulorna på frukostbordet. Hur länge hade jag suttit så? Köksklockan vittnade om att jag inte hade lämnat mitt vakna medvetande mer än fem minuter.

Jag hade en känsla av att jag i min världsliga frånvaro hade mottagit ett viktigt budskap, men i samma ögonblick som jag vaknade upp började helhetsintrycket splittras i små, små minnesfragment som inte kunde sammanfogas igen. Jag tänkte på smulorna som för inte så länge sedan bildade en brödkaka. Längre än denna banala jämförelse kom jag inte just då.

Dagen gick på min arbetsplats, utan att jag fann någon ro. Jag kunde inte berätta för någon om upplevelsen, dels för att jag av olika anledningar inte diskuterar sådana saker med mina arbetskamrater men framförallt för att jag saknade förmågan.

När jag kom hem fick jag plötsligt en ingivelse. Varför inte söka visualisera morgonens tillstånd i en målning? Med hjälp av de fragment, som ännu inte hade lämnat mitt medvetande, fanns det kanske en möjlighet att återigen sammanfoga kakan.

Det visade sig snart gå oväntat lätt och uppenbarligen hade jag valt den för ändamålet rätta uttrycksformen. Jag hade just sammanställt de sista detaljerna av motivet när jag upptäckte att min livskamrat betraktade verket.

"Vad är det för nån ful karta?" undrade hon.

Jag ska ägna den närmaste tiden åt att meditera över en eventuell betydelse av hennes ord.