torsdag, mars 16, 2006

En kväll i mars

Igår vid sjutiden på kvällen fann jag mig själv stå utanför City sparköp på Allégatan, rökandes en cigarett i väntan på denna planets vackraste flicka. Rätt som det var svischade ett bekant ansikte förbi. Det tillhörde ingen mindre än Johan Karlsson, allsvenskans bäste fotbollsspelare, som även han hade bestämt sig för att handla lite mat denna kväll. Johan Karlsson. Mannen som kan spela var som helst och alltid gör det hur bra som helst. Sveriges svar på Johan Cruyff. Att han inte är med i landslaget är ju anmärkningsvärt förresten.

Som de flesta Boråsare känner till har City sparköp och Elfsborg en sponsordeal som går ut på att de trycker upp gulsvarta bärkassar som kunderna kan välja att köpa. Dessa kostar en krona mer än de vanliga standardpåsarna, en enda krona som går till Elfsborg. Trogna läsare av denna blogg vet att jag då och då, som denna kväll, stöter på Elfsborgare i någon av de två centralt belägna affärerna och vid dessa tillfällen kollar jag om de väljer Elfsborgs-kassarna, något som borde vara självklart egentligen. Den förre mittbacken Joakim Alexandersson, även kallad Snål-Alex, gjorde det emellertid inte i somras men Martin Andersson visade prov på gott omdöme för ett par månader sedan.

Johan verkade ha bråttom när han plockade åt sig en korg vid ingången. Min flickvän hade samtidigt ställt sig i kön och jag gestikulerade vilt genom skyltfönstret för att göra henne uppmärksam om den store spelarens närvaro. Hon såg mig inte. Förresten skulle hon nog inte känna igen honom, tänkte jag, och jag beslöt mig för att sansa mig. Även om det var självklart att Johan Karlsson skulle ha god livssyn och välja den gulsvarta påsen var det ändå bäst att uppträda professionellt och i lugn och ro vänta på att han skulle handla färdigt. Hon var strax klar och jag berättade, så lugnt och sansat som möjligt, vad hon just hade missat och att vi nu måste vänta och se vilken påse Johan Karlsson skulle bära ut genom affären.

"Jag vet att det är viktigt för dig men jag vill hem, det är kallt."
Jag försäkrar er om att det är mycket svårt att säga emot denna tjej. När hon ser in i mina ögon, med hennes som är de vackraste i vår del av galaxen, är det inte enkelt att ha en avvikande åsikt.
"Han är nog snart färdig" sa jag lite ursäktande. "Är kassen tung? Jag kan bära den om du vill."

Vi väntade ytterligare några minuter. Det var kallt. Mitt seende sinne registrerade en buss som åkte förbi, ett par ledsna men vackra ögon, samt en välavlönad fotbollsspelare som nu var framme i kassan för att betala sina varor. Bara en liten stund till så kunde det bli bekräftat, det som jag redan visste, att Johan Karlsson har en god livssyn. Det var ju egentligen onödigt att vänta på honom och missa bussen men som sagt, det gällde att bibehålla professionaliteten. Världen krävde att jag väntade ut honom, att vi missade bussen var bara en obetydlig bisats, knappt värd att nämna, i denna post. (Jag skulle nog gottgöra henne på annat sätt.) Allt detta tänkte jag.

...

Kunde det vara möjligt? Var det verkligen en vit påse som han bar ut från affären? Var det inte gatulyktornas dunkla sken som spelade oss ett spratt? Nej, både hon och jag var på det klara med att Johan Karlsson inte hade handlat med sunt förnuft denna kväll.

Det var hon som fick tanken. Tänk om Elfsborgs-kassarna var slut? Vore det inte bäst att kontrollera saken innan jag publicerade detta, för Johan Karlssons del, mindre fördelaktiga vittnesmål? Vi gick in i affären igen för att köpa något för syns skull. Det blev en påse polkagrisar för mig. Väl framme i kassan blev den omöjliga tesen ett smärtsamt faktum. Det fanns Elfsborgs-påsar, visserligen lite i skymundan men ändå fullt synliga för någon som har Elfsborg i tankarna, vilket varje sund människa med sinnet i behåll har.

Så vad var orsaken till Johan Karlssons negativa vägval? En tillfällig sinnesförvirring? Ren och skär snålhet? Jag vågade knappt fundera i de banorna. (Om du läser det här Johan är du mer än välkommen att höra av dig så att vi kan räta ut eventuella missförstånd.)

...

Vi hade ju ändå missat vår buss så vi satte oss på ett par stolar som stod vid utgången för att vänta på nästa, de avgår endast två gånger i timmen på kvällarna. Jag var naturligtvis djupt nedslagen av dramat. Jag kände mig som ett barn som nyss hade upptäckt att min idol och förebild i själva verket var en skitstövel som tog betalt för att signera ett skivomslag. Vi hade dock inte suttit där mer än några minuter innan Petter Wettergren dök upp, Elfsborgs assisterande tränare, och då gick jag återigen in i min professionella roll. Fullt fokus på uppgiften. Skulle även han välja den en krona billigare standardkassen?

"Det var värst vad folk tar lång tid på sig i affären" sa jag när vi hade väntat kanske fem minuter. Jag var rädd att vi skulle missa även nästa buss, någonting som inte hade accepterats av mitt sällskap som redan var lite otålig.
"Ska du inte kolla vad han handlar?" undrade hon.
"Nej, sånt gör jag inte", sa jag. "Det är klart att om en spelare köper tio chipspåsar kan det vara intressant att rapportera men vad tränarna äter spelar ju ingen roll."

Peter Wettergren blev klar i tid. Vad han köpte såg jag inte men han valde Elfsborgs-kassen och kvällen kändes således lite bättre.
"Du har så fint hår" sa jag till henne samtidigt som Wettergren gick ut i denna stad som vinterkylan ännu inte hade släppt sitt grepp om.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det här var ditt bästa och mest välskrivna inlägg hittils tycker jag. Keep up the good work!

Elloslinda sa...

Jättebra inlägg, kan avslöja att min kära mor har samma livssyn som Wettergren :)

Anonym sa...

Vad är detta för något kärlekstrams?