Recension av boken "Utmanarna"

Som ni vet spelade Elfsborg idag en träningsmatch mot Åtvidaberg, matchrapport kommer senare. I pausen passade jag på att köpa mig ett ex av "Utmanarna", boken som är skriven av Henrik Ystén som har följt Elfsborg på mycket nära håll det senaste året. Så fort jag kom hem började jag läsa och nu, drygt tre timmar senare, har bokens 155 sidor tagit slut.

Ystén inleder skrivandet med att på ett smart sätt använda humor för att fånga läsarens intresse. Man skrattar åt Stefan Andréassons och Mathias Svenssons jargong på vägen till presskonferensen, eller hur Anders Svensson våndas inför ett påtvingat reklamjobb för Ellos. Dessa, säkerligen ordagrant återgivna dialoger, ger liv åt karaktärerna och det skapar som sagt ett intresse för fortsatt läsning. Det lättsamma och humoristiska får snart dela plats med tyngre och mer seriösa kapitel, i takt med att fler personer runtomkring Elfsborg presenterar sig själva och vad de sysslar med. Avsnitten om Bosse Johansson, Thomas Nyberg och de andra tungviktarna är för mig mindre intressant och jag vill inte helt köpa deras extrema näringslivssyn på det moderna föreningslivet, även om de säkert har rätt. Det är väl snarare det rådande samhällsskicket som bör kritiseras, de rättar sig bara efter de spelregler som dikterar villkoren idag. Och dessa personer ger verkligen intryck av att besitta den kompetens som krävs. Det känns som att Elfsborg har rätt personer på rätt positioner.

Riktigt imponerad blir jag dock inte förrän författaren går in på djupet i tränarparets funderingar. Magnus Haglund ger intryck av att vara den filosofiske människokännaren som är bra på att känna av spelarnas individuella behov, vilka som behöver känna stöd och vilka som kanske behöver en hårdare konkurrenssituation för att utvecklas. Hans hantering av Holméns missnöje föregående säsong är respektingivande vilket vittnar om att han trots sin relativt låga ålder besitter visdom. Förhoppningsvis har han lyckats få den unge mittfältaren att förstå att även en till synes bortkastad säsong kan vara lyckad i det längre perspektivet, att det är av motgångar som vi människor utvecklas som mest. Annars får Samuel helt enkelt läsa boken där Haglunds poäng tydligt framgår. Wettergren är den mer impulsive, den som kräver 100 procents inställning vid varje träningspass och blir förbannad om denna procentsats inte uppnås. De verkar således komplettera varandra utmärkt.

Samtliga personporträtt vävs samtidigt snyggt in i en så gott som kronologisk berättad verksamhetsberättelse från året som gått, en historia som avslutas med överlevnadslägret som hölls i januari i regi av Klas Ingesson. Det kapitlet är mycket tänkvärt och jag hoppas verkligen att spelarna följer de riktlinjer som gemensamt sattes upp, mer om detta i den kommande matchrapporten.

Robert Laul hävdade ju häromdagen i sin blogg att Stefan Andréassons teori, som gick ut på att Stockholm inte erbjuder några andra nöjen än att lira playstation med Makondele, var bokens behållning. Jag misstänker att Laul vid det tillfället inte hade orkat läsa mycket längre än till sidan tio där citatet står skrivet. Den här boken är nämligen lysande intressant läsning från start till mål och ett måste för alla som är det minsta intresserade av Elfsborg. Boken är dessutom förhållandevis välskriven i jämförelse med andra av sportjournalister producerade publikationer som jag har läst. Inte välskriven på ett Strindberg-vis förvisso men det tycker jag inte att en bok som den här ska vara heller.

Andra bloggar om: Utmanarna, Elfsborg, recension