Insändare om läktarvåld

Det här är den mest originella insändaren som någonsin har dykt upp i min mailbox. Läs och gör er egen bedömning.

Som flitig besökare av alla sorts Elfsborgs evanemang har jag liksom många andra det senaste året upprörts starkt av det "fula läktarvåldet". Jag tror att jag talar för den stora assan då jag säger att det måste bli ett stopp på detta. Det är vår skyldighet som supportrar och beundrare av sportsliga aktiviteter som bygger på kamratskap, finess och estetik att sätta näven i bordet. Det är dags att slå ett slag för det "snygga läktarvåldet":

Vi vet ju alla att Elfborgs senaste matcher brustit på grund av dåligt ledarskap och brist på god initiativförmåga. Det senaste resultatet mot Djurgården talar ju för sig själv. Jag menar, vad satan skall det krävas för gemene man för att han ska fatta att det i ledningen saknas kompetens för att leda Elfsborg till guldet? Men det mest tragiska är ändå att läktarvåldet verkar gå samma öde till möte.
Låt mig ge er ett exempel:
När jag den 23:e oktober gick in på Stockholms stadion var luften fylld av förväntan. Det var på något vis som att vi Elfsborgare alla visste att i dag, den 23:e oktober, ska vi fan visa Stockholmsfjollorna var skåpet skall stå. På plan, såväl som på läktaren.
Vad jag under alla år som supporter uppskattat allra mest är den fantasirikedom och impulsivitet som våra stolta supportar mången gång visat upp på läktaren. Jag minns t.ex en match mot Blåvitt för några år sedan då en ensam Elfsborgssupporter lyckades prygla upp ett tiotal oförskämda gossar från Änglarna. Han visade prov på stor skicklighet inom den asiatiska stridskonsten såväl som den hederliga svenska krogslagsmålsstilen. Det utdelades allt ifrån graciösa "roundhouse kicks" till klassiska "elbow fire hits". En beundransvärd prestation som inte bara stärkte den Elfsborgska mentaliteten på läktaren, utan även bidrog till en avsevärt mycket bättre prestation på plan. Samt ett kortare fängelsestraff för denne martyr som offrade sin frihet för ett högre syfte.

Om vi nu återgår till den 23:e oktober. Matchen har precis kört i gång och jag börjar mentalt förbereda mig för strid. Med fokus på motståndarsupportrarna börjar min uppladdning. Som erfaren uppviglare är det en självklarhet att man väntar in i det sista innan man tar till det fysiska våldet. Dels för att adrenalinet bör pumpas runt ordentligt för att ge ett behagligt och trivsamt slagsmål, men även såklart för att vänta in den första skaran "kanonmat" som nästan uteslutande inte orkar vänta allt för länge innan dom går till attack. Dessa män skall dock ha en stor eloge för deras hängivenhet till konsten och dess uttryck. Dessa krigare spelar en stor roll i hela den militära strategin. Dessa hängivna kämpar behövs och gynnar den skara mer sofistikerade krigare som jag. Det är först när dom tröttat ut motståndarna som vi kan gå in och avsluta det hela med just finess och elegans. Det är vi som gemensamt sätter den estetiska slut-touchen.
Det var hela detta scenario som jag sett fram emot och förväntat mig uppe på Stadion denna söndag eftermiddag. Men vad jag fick var något helt annat.
Den kämparglöd som jag tidigare sett på läktaren verkade som bortblåst. Inga försök att ens anstänga sig gjordes. Den energi som vi supportrar var tänkta att ge från läktaren för att stärka våra grabbar nere på plan gick om intet. Inte ett glåpord yttrades, inte en flaska kastades och inte heller ett endaste slag uttdelades. Resten är ju i dag historia. Förlust. 8-1 till Djurgården. Trots den ersättning som betalades ut till oss var skadan redan gjord. Är det någon mer än jag som ser sambandet? Givetvis är det så.

Vad Elfsborg behöver är ett starkt supporterteam som förstår sig på psykologi såväl som sann kampanda. Ett team som inte backar en millimeter när dess syfte och existens hotas av onda krafter. Ett team som under en ledare lyder minsta order. Därför föreslår jag att ledningen i samband med mig utser en "elitstyrka" som tillsammans kan stärka prestationerna nere på plan. Med vår energi kan vi ge spelarna vad som krävs för att ta hem den slutgiltiga segern.

Vi ska segra,
Thorsten Danielsson