fredag, augusti 31, 2007

Intermezzo

Nu är äntligen komaperioden slut och förhoppningsvis slipper jag uppleva något liknande resten av livet. Ändå är jag rätt nöjd med att bloggen har uppdaterats regelbundet, samt att kvaliteten har hållt acceptabel nivå.

Bella är den spelare som har tackat ja till ett rödgult samtal. Alla vet hur Bella fungerar, dessutom är han min absoluta favoritspelare genom tiderna så förväntningarna är mycket höga på detta samtal. Därför har jag ägnat extra mycket tid åt att finslipa frågorna men imorgon ska de skickas iväg.

Igår fick jag ett mail från en kille som driver en annonsfirma på nätet. Han undrade om jag ville sälja annonsplatser här men jag förklarade att jag är totalt ointresserad av att upplåta plats åt kommersiella annonsörer. Däremot är hjälporganisationer och liknande välkomna att höra av sig.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Tjust sida

Anonym sa...

Almedalen 2007 gick toppenbra för oss i Feministiskt initiativ. Många människor var nyfikna på oss, våra seminarier var välbesökta och de fior som jobbade tillsammans hade kul trots regn och rusk.

Nu är det dags att börja spåna kring nästa års Almedalsvecka. Du som är intresserad av att jobba fram idéer, hör av dig till Mikaela och Helena på

mikaela.robsahm@feministisktinitiativ.se eller helena.svensson@feministisktinitiativ.se

Anonym sa...

ska de börjas med nån j-vla feminist-propaganda på sidan?
Då har du en minst en besökare färre!
Först censuren och nu detta

Vallens regngrå betong sa...

Skänk gärna en tanke till ett Öster i kris. Fy fan vad vi lider, en poäng till nedflyttning...

Vi ska ta oss tillbaka, ny arena projekteras.

Tack för en bra sida.

Anonym sa...

Motståndet mot sex timmars arbetsdag grundar sig inte på fakta. Kanske hotas maktsystemet av en arbetstidsförkortning. Det skriver Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ.


Att råda över sin egen tid är en av de viktigaste förutsättningarna för att minska stress. I skenet av detta självklara förundras jag över att det idag närmast är tabu att tala om arbetstidsförkortning.
Ändå finns forskning. I våras kom en rapport från Arbetslivsinstitutet, Arbetstidsförkortning och hälsa, om parkeringsvakterna i Stockholm.

Efter sextimmarsdag i två år var resultatet mindre värk, mindre trötthet och bättre socialt liv. Inte bara för parkeringsvakterna utan för alla anställda på de sjutton arbetsplatser som deltog i projektet. Flera började träna, en del slutade röka och många var mindre stressade, med mer tid för familj och vänner.
Det blev mer jämställt. Både kvinnor och män ökade sitt obetalda arbete, men kvinnor tog hand om sig själva och sina sociala relationer medan männen lade tid på barn och omsorg.

Arbetet blev mer effektivt. På sex timmar lappade parkeringsvakterna lika många bilar som på tidigare åtta timmar. Efter omorganisering gick man tillbaka till kontoret en gång om dagen, mot tidigare två.
Försöket startades av den förra regeringen och omfattade 400 personer i offentlig sektor. Det lades ner vid årsskiftet, och den 1 juli lades hela Arbetslivsinstitutet ner. Forskningen skall övertas av universiteten, heter det, men inget universitet har visat intresse för den här praktiskt nyttoinriktade forskningen kring arbetets villkor.

År 1988 tillsattes en utredning om arbetstidsförkortning. Den kom fram till att det vore bra att fortsätta nedtrappningen av den dagliga arbetstiden (40 timmar per vecka som normalarbetstid) men det var omöjligt eftersom vi hade arbetskraftsbrist. En arbetstidsförkortning skulle medföra effektiviseringar och rationaliseringar (som den gjorde när vi stegvis gick från 48 till 40 timmar, vilket tog drygt femton år) men det skulle också krävas fler som arbetade. Och den arbetskraften fanns inte.
Nästa utredning, någon mandatperiod senare, gav samma resultat, att det vore bra, men nu hade vi en arbetslöshet som var högre än någonsin och att då tala om att arbeta mindre var rent provocerande. Ansåg majoriteten.

En tredje utredning startade efter valet 2002. Också den pekade på fördelar men nu skulle det bli för dyrt. Det var i början på 2000-talet och överallt fattades pengar.
Nu är det år 2007 och det är plus överallt. Stat, landsting, kommuner och företag har stora ekonomiska överskott. Då väljer regeringen att sänka skatterna istället för arbetstiden. Det gynnar dem som har mest pengar – det vill säga män – och missgynnar dem som har mest arbete (betalt och obetalt) – det vill säga kvinnor.

Skall vi resonera utifrån helhetsperspektiv och långsiktig hållbarhet står vi utan tvekan inför stora omställningar. Skall vi minska koldioxidutsläppen (och det skall vi ju) behöver vi se över vår materiella standard med mer miljö- och tidsmedveten blick. Det krävs mer tid för att resa kollektivt, mer tid för att äta mindre halvfabrikat, och så vidare.
Detta är inte en ”tillbakagång”. Det är ett framsteg, möjligt utifrån ökad teknisk utveckling och ökad kunskap om tillståndet i världen.

Efter att ha följt sextimmarsdagen politiskt i snart tjugo år ser jag att motståndet varken är faktabaserat eller grundat i en helhetsbedömning.
Att döma av alla argument emot är arbetstidsförkortningen tydligen ett hot.
Frågan blir då – ett hot mot vad? Mot den globala masskonsumtionsbaserade ekonomin? Mot uppdelningen i en manlig och en kvinnlig sfär, med kvinnor självklart förankrade i familjens bestyr medan mannen flyr för att jaga bonusar på karriärfälten? Eller är det kanske kombinationen?

Är det i själva verket så att krav utifrån helhetsperspektiv hotar maktsystem som bygger på dominans och konkurrens, det grundläggande mönster som får sin näring i de djupa patriarkala föreställningar som fortfarande förpestar världen?
Kravet på sex timmars arbetsdag är i själva verket ett visionärt krav. Kanske behövs det en ny förpackning? Vad sägs om:
”Ta tiden tillbaka!”

Anonym sa...

hoppades på bättring, men...

Anonym sa...

är detta en politisk blogg eller en fotbollsblogg?

Röd Guling sa...

thats it: Vad menar du?

anonym 14:11: Den här bloggen är vad den är.

Anonym sa...

För mycket politik

Anonym sa...

Mer politik, mer fotboll. Mer röd guling.

Gudrun har som vanligt klara poänger förresten. Men det är synd att hon numera bara pratar om en maktstruktur (patriarkatet) och inte den andra (kapitalismen). Båda två analyserna behövs och hänger ofta i hop.